Vård för papperslösa flyktingar

I morse besökte jag läkarförbundets seminarium om papperslösa flyktingars rätt till vård. I panelen satt Bengt Westerberg (Röda Korset), Thorbjörn Larsson (Ersta Diakoni), Gunvor G Ericson (Miljöpartiet) och Anna-Karin Eklund (Vårdförbundet). Jag fick möjlighet att delta i den efterföljande diskussionen vilket Vårdfacket har refererat till på sin hemsida.

Jag tycker att debatten om de papperslösas rätt till vård ofta framställs väldigt förenklat. Frågan är svår och det finns inte en enkel lösning, en 

patentlösning, på alla de situationer som uppstår i samband med att människor befinner sig i ett land illegalt, gömd eller på flykt från något. Men en sak är självklar - människor som är i behov av sjukvård ska naturligtvis få det. Alla de som arbetar inom sjukvården ska inte heller behöva känna oro eller fundera över om de ska utföra sitt arbete för en behövande eller inte. Detta gäller så klart även när personer  är papperslösa.

Staten har ett ansvar för att se till att vi har en bra ordning för mottagande, bemötande och bedömning av vad som ska gälla för var och en som kommer hit. Detta gäller såväl för de som arbetar illegalt, där förslag om arbetskraftinvandring ska göra skillnad, liksom en bättre hanteringsordning med en snabbhet för de som söker asyl och där de som inte får asyl på ett bra sätt får återvända.

Men oavsett av vilket skäl någon befinner sig i Sverige kan personen bli i behov av sjukvård. För detta har nu riksdagen fattat beslut för vad som ska gälla de asylsökande, där staten betalar för dess kostnader som lanstingen har via lagstiftning liksom för de barn som är papperslösa. Vuxna har också rätt till vård men ska betala den själv.

I Stockholms läns landsting har vi sedan år tillbaka haft att hantera denna praktiska situation. Personer får vård, men det finns ingen att ställa krav till för betalning om personen saknar pengar. Kostnaden, även om den i sammanhanget inte är den viktigaste, finns i vårt system  oavsett. Antingen kan vi blunda för detta, eller så får vi hitta en praktisk hantering för att kostnadsföra på rätt ställa - utan att vi trotsar lagar och riskerar överklaganden eller att människor inte behandlas lika enligt kommunallagen. 

Jag anser att vi i Stockholms läns landsting måste se praktiskt på den situation vi har nu, i väntan på att riksdagen eventuellt fattar något övergripande beslut. Det är mycket olyckligt däremot att varje landsting fattar olika beslut och att människor hamnar i kläm och en otrygg rättssäkerhet uppstår.

Asyl- och flyktingpolitik måste vara trovärdig, och regeringen har en god grund i detta. Sjukvården är eller har blivit en del av denna, och måste ses som en del - utan att den försvårar eller förvirrar. Därför måste principer och praktik kunna fungera, på såväl kort sikt som på lång sikt.