Karolinska Universitetssjukhuset - på rätt väg

De flesta medier rapporterar i dag om de eventuella personalneddragningarna på Karolinska Universitetssjukhuset. Några är oroliga för konsekvenserna medan andra tycker att det är fullt rimligt att organisationen förändras.

Jag tycker att det är viktigt att förklara att det inte är vi politiker som styr över hur många människor som ska finnas anställda vid Karolinska eller något annat sjukhus här i länet. Sådana beslut fattas av dem som kan verksamheten och har förståelse för vilka behov och förutsättningar som finns – det vill säga sjukhusledningen.

Sjukvården produceras utifrån en beställar-utförar-modell där en beställarorganisation inom landstinget sluter avtal med de olika sjukhusen om hur mycket vård de ska leverera och vilken budget man har. Dessa avtalsförhandlingar landade ner i slutet av förra året och för att underlätta för verksamhetens planering gäller de nu tre år istället för ett år. För Karolinska innebär avtalet att sjukhuset får 500 miljoner mer för 2009 än de fick för 2008.

Karolinskas verksamhet utgår från tre övergripande mål, nämligen: tillgänglighet, kvalitet och en ekonomi i balans. Tyvärr så har sjukhuset under flera år inte lyckats hålla budget. Detta fungerar givetvis inte i längden, eftersom ständiga ekonomiska tillskott till sjukhuset riskerar att drabba andra delar av landstingets ekonomi och i förlängningen andra delar av sjukvården. Jag tycker därför att det är bra att dagens ledningen har insett problemen, har analyserat dem, och nu tar tag i dem på ett trovärdigt sätt.

De fasta kostnaderna har varit för stora, vilket de också själva är medvetna om, men de har inte klarat av att bromsa kostnadsutvecklingen tillräckligt snabbt. Sjukhusledningen arbetar hårt med att lösa de ekonomiska problemen men det är viktigt att komma ihåg att en så stor verksamhet som ett universitetssjukhus inte kan förändras i en handvändning. Även om man tänker rätt och jobbar bra tar det en stund innan det märks i ekonomin.

Utifrån ett politiskt beställarperspektiv vill jag verkligen framhålla att jag stöttar de mål som Karolinska har satt upp och att jag stöttar den plan som de har för att nå målen. Genom medierna tycker jag att vi, den senaste tiden, har fått ta del av flera goda exempel från Karolinska på hur man kan arbeta för att situationen för både personal, patienter och ekonomi ska bli bättre.

Utifrån vad Karolinska själva kommunicerar verkar det som att det också kan komma att handla om personalneddragningar. Idag finns det nästan 16 000 anställda på KS. Personalkostnaderna utgör 80 procent av de kortsiktigt påverkbara kostnaderna och det är förståeligt att dessa kostnader behöver minskas. Det är givetvis alltid en tragedi för den enskilda att förlora arbetet, men förhoppningsvis kan stora delar av neddragningarna ske genom naturliga pensionsavgångar och icke-förlängda vikariat. De som inte kommer att ha arbetet kvar på just denna arbetsplats har troligen erfarenhet och kunskap för att arbeta på ett annat ställe.

Bara för att ha något att jämföra med; en minskning med 900 personer skulle inte innebära en återgång till 18oo-talssjukvård utan skulle motsvara den personalstyrka som fanns på Karolinska i slutet av 2007, för lite drygt ett år sedan.