Grundläggande är ändå att enskilda tar ansvar och visar respekt.

Igår var jag på stan med min gudmor, det var en utmaning i sig. Men hon behövde nya skor. I takt med att sjukdomen tar hennes muskler så blir även kraften i fötterna för att trampa ner i skorna allt svårare. Med sin rullator kan hon i fall näppeligen ta sig fram, om än sakta. I Södertälje finns ett antal ställen att inhahandla skor, det gällde bara att tänka till innan - var kan jag parkera och hur tar sig gudmor enklast fram. Dessutom, som tur är, har hon fortfarande noga preferenser på hur skorna ska se ut.

Den första affären visade prov på hur det går - bara det finns vilja och fantasi. Jag parkerade en bit ifrån, gick in i butiken och berättade läget om besvärligheten att ta sig in i butiken med gudmor. Det ordnades med att jag kunde välja ut en bunt med eventuella skor som kunde falla i smaken, gick till bilen och visade upp dem. Det blev intresse och vi gjorde ett försök att ordna med köpet. Jag tog bilen, med gudmor och skorna, stannade till på gatan utanför affären och släppte av dom. Körde åter igen bort för att parkera och därefter komma tillbaka till affären. Vi provade och fann till slut ett par som var bra. Sen började proceduren att ta sig därifrån. Med en lite trappa direkt ut på trottoaren vid gatan, gick vi sakta ut med vår påse. Solen sken och varmt var det. Jag skulle återigen bli tvungen att hämta bilen för att hämta upp - då det skulle vara för långt att gå till bilen. Gudmor tog sig över gatan till skuggan och väntade vid korsningen, där det mkt lägligt fanns handikapparkering! MEN just där parkerade en volvo då..... med två unga friska tjejer. De tänkte tydligen sitta kvar där. Inget parkeringstillstånd eller något som syntes vara någon form av funktionshinder. Men jag hoppades att de bara stannade till och skulle vara borta när jag kom med min bil. Så var inte fallet. Medan jag var tvungen att stå mitt i gatan, bad jag dem att flytta sin bil till en plats som var avsedd för friska och fullt flyttbara personer. De fnös med åkte. Där fanns inget av respekt eller ens insikt om att de upptog en plats som faktiskt behövdes av andra, som inte har ngt val. Jag kunde svänga in till kanten och hjälpa gudmor in i bilen och fälla ihop rullatorn och fara iväg.

Men det behövdes ett par skor till så det fick bli vårt lokala varuhus Kringlan, med parkeringsgarage och hiss direkt till rätt våning - smidigt och bra. Vi hittade en lämplig parkering med en ledig plats till höger så det blev smidigt att ta ut gudmor ur passagerarsätet och sätta fram rullatorn. DÅ kommer en farbror som bara måste in på den lediga platsen till höger - trots att det finns sju lediga precis på min andra sida av bilen. Då det tar tid att förflytta sig för oss ser jag att farbror är på väg, i sin irritation att börja tuta! Jag pekar lite fint på de andra platserna, men det var inte vad han hade tänkt. Där fanns ingen tanke på ngn annan.

Vi kom till slut hem med flera par skor, men våra sinnen fulla av förundrar över hur människor faktiskt kan bete sig. Det finns ett politiskt antaget mål om tillgänglighet för alla, där även de med funktionshinder ska kunna ta del av vardagen på ett naturligt sätt. Men det spelar uppenbarligen ingen roll hur mkt som det än handikappanpassas när vanliga fullt friska människor rent blankt skiter i om de tar ngn annans plats eller ej visar minsta lilla sunda förnuft och respekt för andra än de själva.

Det är lätt att tro att saker och ting funkar som det ska, men det är när man själv är mitt i det som det verkligen märks. Jag hade en sådan dag i går, och det finns en hel del att önska av mkt.