Man kan inte välja när och hur man ska dö- bestäm istället hur du vill leva.

I förra veckan begravde vi min gudmor och gudfar, båda borde ha haft flera år kvar att leva, ingen hade fyllt 70 år. Min gudmors död var ändå väntad, min gudfars helt oväntad -eller var den det?

Sen jag var liten har mina gudföräldrar varit närvarande och deltagande i mitt och min familjs liv. De har varit som extra föräldrar, tillsammans har vi kivats, stöttat och uppmuntrat varandra genom livet. Alltid har telefonen gått varm, om det funnits avstånd eller så har vi umgåtts intensivt och nära. Alltid någon att prata med.

För ett år sen fick gudmor diagnosen ALS, ett aggresivt sjukdomstillstånd som med tiden kom att bryta ner det mesta av funktioner i kroppen. Det värsta var nog talet och att inte kunna kommunciera även om vi hittade olika vägar även för det.

Min gudfar har alltid arbetat, haft eget företag och planerat för sin och de sinas framtid. Allt han gjorde var för det som skulle bli senare....när tiden fanns att bara vara. Vid sin sida, i 40 år, hade han alltid gudmor. Hon som ordnade och drev på så att vardagen fungerade här och nu - alltid allt i tipp topp. Inget var någonsin ett problem för henne, bara olika lösningar. Kanske präglades gudfars norrländska bakgrund han lugn och känsla för att planera för framtiden. Medans gudmors tuffare kamp som krigsbarn från tyskland, med en mor som dog för tidigt och en far som aldrig "fanns" hennes kamp om att orda livet just här och nu! Att aldig ge upp.

Ju närmare tiden kom för gudmors sista andetag, desto mer orolig blev nog gudfar. Så enkla saker som att tvätta och fixa hemma var ngt nytt. Hur skulle hans liv bli efter hennes död? Han som ordnat med deras pensionering, längtat efter att få vara ledig och tillsammans möta livet vidare. Det kom att kännas mer och mer meningslöst. Nästan 24 timmar om dygnet kom han och hon att tillbringa tiden tillsammans, inte som de hade tänkt och planerat, men på ett sätt de inte haft tid för tidigare. 40 år är en lång tid, som inte bara får ta ett snabbt slut.

Min gudmor ville vara hemma så länge det gick, trots sin allt mer svåra sjukdomssituation. Hemma fanns det nu 4 personer dygnet runt förutom vi anhöriga. Ett hem förvandlades till ngt annat rent utseendemässigt, men känslan fanns där och det var det viktiga.

Min gudfar hann aldrig ut med hunden, han föll ihop i hallen på vägen ut. Livet hade avslutats, liksom hans oändliga funderingar om livet efter sin kärestas död. Det slutade kort och - gott.
Min gudmor som ängslats mer för sin kärestas efterlevnad kunde istället, trots sorg och smärta, lugnt invänta sitt eget öde. Tillsammans har de nu fått spridas i en minneslund, så att deras långa liv fortsätter gemensamt, fast någon annanstans.

När jag läste gårdagens kvällstidning om det lilla barnet med cancer som inte skulle få vårdas hemma med föräldrar, utan leva det sista på sjukhus så kom tanken tillbaka om det vi just gått igenom. Även om vården är bra kan ett sjukhus aldrig ersätta det som inte kan beskrivas med ord, bara känslor. Att få vara i hemmiljö, med sina nära är också ett sätt att få bestämma hur livet ska vara, även om döden kommer och vi inte vet exakt när. Men vi lever för livet!

Till alla som har gjort livet för mina gudföräldrar vill jag rikta ett stort tack, inte minst till de som var en del av hemmet de sista månaderna så som vänner och personal vid hemtjänst och ASIH.

Så som gudfar sa tillslut - lev nu för morgondagen vet du inget om. Och tänk på att tala med varandra inte om....